Att växa upp inom och leva i en sluten religiös grupp så som exempelvis Jehovas vittnen innebär ett ständigt övervakande av både känslor, tankar och handlingar, vilket blir ett dagligt fokus. Du bör ständigt vara andligt inriktad, vilket i detta fall betyder inriktad på allt som har med organisationen att göra. Just orden bör, borde och måste är ord som är nära sammankopplade med känslan skuld. Om du inte gör som du borde väcks skuldkänslan.

Att ha förmågan att känna skuld är i sig inget negativt. Känslan har en reglerande funktion i våra relationer till andra människor. Skulden medför att vi inser när vi skadar andra. Den har då en bevarande funktion relationsmässigt, alltså skyddar våra relationer från att fördärvas. Skulden är en känsla som vi har möjlighet att gottgöra, genom att på olika sätt ”betala av” skulden. Det är något som sker när vi reparerar våra viktiga relationer som vi vill bevara. Det blir då möjligt att försonas genom gottgörelse.

Att växa upp och leva inom Jehovas vittnen innebär att den relation som anses vara viktigast är relationen till organisationen Jehovas vittnen. Den prioriteras före våra övriga relationer. Organisationen förmedlar varje vecka vad som bör göras, kännas och tänkas. Lever man inte upp till det, bär man på en ständig skuldkänsla.

Eftersom man som Jehovas vittne bör ha kontroll på både tankar, känslor och handlingar och eftersom dessa bör vara i samklang med uppfattningar som förmedlas av organisationen, kan man som Jehovas vittne i princip aldrig vara skuldfri. Man blir en skuldbärare, ålagd en ”livslång” avbetalningsplan. Åtminstone fram till den dagen man uppnår fullkomlighet, då man antas tänka, känna och göra fullkomligt rätt. Vilket tidsmässigt innebär någon gång efter ”Harmageddon” och ”Tusenårsrikets” avslut. Det är först då den fullkomliga människan automatiskt tänker, känner och gör rätt, utan att behöva påminnelser varje vecka.

Det är en lång skuldavbetalningsplan att leva med. Denna gigantiska skuld leder till att man som Jehovas vittne inte kan befria sig till att ägna sig åt icke skuldavbetalande aktiviteter. Det finns varken tid eller utrymme att ”roa sig” i detta liv. Det påminner organisationen en om varje vecka. Inte konstigt att det finns oro och ångest i det sammanhanget. Skuldfri blir man inte på åtminstone tusen år!

Skammen fyller en annan funktion, och är smärtsam att bära. Medan skulden skyddar relationen till andra, skyddar skammen ens inre känsla för vem man är – ens värde och ens skapande förmåga. Det finns en sund skam som reglerar när vi ”blir för mycket” i något socialt sammanhang och vi blir då generade och kan skratta åt det pinsamma. Skammen har därmed också en relationsmässig aspekt. Den reglerar socialt acceptabla gränser. Skammen talar om och ger oss insikt om att vi har ett personligt val i att antingen vara falska, tanklösa, handla destruktivt, eller att vara uppriktiga, omtänksamma och handla kreativt. Skammen innefattar därmed hela vår person. Den blir nära kopplad till självkänslan. Det försvårar hanteringen av skamkänslan, för man kan inte gottgöra eller sona en handling som är en själv. I gynnsamma fall leder skamkänslan till humor – självironi, och skulden kan bli till glädje genom befrielsen av den.

I ogynnsamma fall kan en skambelagd individ begå självmord. En osund skam är just en ständig känsla av att vara helt igenom fel som människa, vilket ökar självmordsrisken. Uteslutningsanordningen är en skuld- och skambeläggande handling som organisationen använder sig av, eftersom man då blir fullständigt ”osynlig” och som markeras genom att allt umgänge upphör. Ingen bör ens säga hej till den uteslutne. Organisationen talar då om att du som individ är fel, och förtjänar att dö för den du är och för det du gjort. Du har dragit skam över församlingen och organisationen. Du förtjänar inte ens att få tillhöra din familj.

Det som finns inbyggt i den hierarkiska (patriarkala) organisationen Jehovas vittnen är att självständigt tänkande betraktas som ifrågasättande, och därmed lika med andlig svaghet – och då riskerar man att bli föremål för Satans manipulationer till att tänka, känna och göra fel. Det blir skamligt att tänka vissa tankar, känna vissa känslor och att göra som man vill eller önskar när det inte är i samklang med vad organisationen anser är rätt sätt att tänka, känna och göra.

Därför är självförnekelse och självutplåning centralt, och leder till paranoid beredskap för en ständigt närvarande fara i form av en osynlig kraft som lätt kan lura dig till att bejaka självet, det vill säga bejaka den du är. Här handlar det om hela ens person ända in i tanke- och känslolivet. Då även de mest naturliga önskningar i livet blir skambelagda blir man därigenom en skambärare.

Att lyssna på en härlig, medryckande låt och dansa till den i smyg kan bli skamligt. Att bejaka överhuvudtaget något som förknippas med njutning i den här världen, i det här livet, blir skamligt och farligt då det tillhör Satans manipulativa redskap. Satan använder ju sig av människans naturliga behov och önskningar. Där bör man vara på sin vakt. Ens önskningar måste därmed förnekas och läggas i träda för att eventuellt få bejakas i ett framtida liv – ett som man ständigt riskerar att förlora om man blir andligt svag och bejakar något i det liv som man lever nu. Allt som stjäl tid eller tankar från det andliga är en risk. Det innebär att man förnekar det nuvarande livet i sig, och dess naturliga innehåll. Livet måste förnekas.

Jag minns från en sammankomst då en pionjär kallade sitt liv nu för en ”parentes”, då det ”verkliga” livet var i det framtida paradiset. Det är här ångesten kommer in – för det är faktiskt nu man lever. Det är det enda man kan vara säker på. Ett eventuellt framtida liv är en fråga om tro, övertygelse eller önskan om att det ska vara så. Man känner därför skam över sina naturliga behov, önskningar och känslor som livet nu innebär. Skammen som är smärtsam behöver kvävas, men det leder bara till att den kvävda skammen istället tar sig uttryck i form av depression, ångest eller psykosomatiska tillstånd.

Marianne Englund
Leg Psykolog

Marianne Englund är legitimerad psykolog med psykodynamisk grundutbildning och kompletterad KBT-utbildning. Hennes kliniska erfarenhet är från rättspsykiatrin samt specialistpsykiatrin. Marianne är uppvuxen i Jehovas vittnen. ”Mina föräldrar blev aktiva inom rörelsen när jag var runt 4 år. Jag döpte mig vid 14 års ålder, blev overksam vid omkring 24 års ålder och utesluten vid 34. Kontakten med Hjälpkällan skedde vid 44 års ålder. Definierar mig idag som agnostiker”.