Hur blir livet som Jehovas vittne om det inte finns ett evigt liv att hoppas på? Denna fråga ställde jag mig då detta ”hopp om ett evigt liv i paradiset på jorden” är centralt för ett Jehovas vittne. Detta hopp får individen att avstå en hel del önskningar i livet nu. Det kan gälla utbildning, skaffa barn, gifta sig, skilja sig eller göra karriär. Hur mycket man uppoffrar för ”sanningen” – sin tro – kan variera. Men vad är man beredd att uppoffra utan ett hopp om ett evigt liv?

Centralt i tron, förutom hoppet om evigt liv, är också att älska Jehova (Gud) av hela sitt hjärta och vara Organisationen lojal. Dessa tre delar är själva kärnan i livet som Jehovas vittne. Organisationen ger riktlinjer om på vilka sätt man bäst visar denna kärlek till Jehova. Det kan betyda att du måste följa reglerna för uteslutningsanordningen och bryta kontakten med en familjemedlem som inte lever enligt de regler som Organisationen fastställt ska gälla för tillfället. Familjebanden är underordnade banden till Jehova och Organisationen, men där Organisationen gör sig tills talesman för vad Jehova önskar.

Om man gör en tankelek för att utröna vilka motiv som driver en människa att göra vissa val så blir det intressant att fundera på hur det skulle vara om det inte fanns något hopp om det eviga livet i paradiset. Skulle ett Jehovas vittne ändå förbli Organisationen lojal hela vägen? Skulle ett Jehovas vittne avsäga sig kontakten med en familjemedlem om detta liv var det enda som fanns? Skulle man ändå älska Jehova och följa Organisationens regler till punkt och pricka om det inte fanns ett evigt liv som belöning?

Jehovas vittnen är övertygade om att deras levnadssätt – att följa Organisationens råd i olika frågor – är det bästa för människan. Om det är så, borde man ju göra det också utan ett hopp om ett evigt liv – eftersom levnadssättet är det bästa i alla fall. För, vilket är det viktigaste? Det eviga livet? Jehova? eller Organisationens principer?

Om ett Jehovas vittne skulle rangordna dessa efter vad som är viktigast för henne, hur skulle ordningen bli? Och var skulle familjebanden hamna? Förmodligen blir svaret att kärleken till Jehova är viktigast. Den kommer före familjemedlemmarna. Men problemet är att Organisationen talar om hur denna kärlek ska se ut. Och då sätter man ju Organisationen främst, eller?

Och hur kan man säga att kärleken till Jehova är viktigast om den är villkorad med ett löfte om att få ett evigt liv? Är det genuin kärlek då? Skulle kärleken se likadan ut även om det inte skulle finnas ett löfte om ett evigt liv? Den frågan är bra att reflektera över då den får många Jehovas vittnen att offra en hel del. Till och med kontakten med uteslutna familjemedlemmar.

Marianne Englund
Leg Psykolog

Marianne Englund är legitimerad psykolog med psykodynamisk grundutbildning och kompletterad KBT-utbildning. Hennes kliniska erfarenhet är från rättspsykiatrin samt specialistpsykiatrin. Marianne är uppvuxen i Jehovas vittnen. ”Mina föräldrar blev aktiva inom rörelsen när jag var runt 4 år. Jag döpte mig vid 14 års ålder, blev overksam vid omkring 24 års ålder och utesluten vid 34. Kontakten med Hjälpkällan skedde vid 44 års ålder. Definierar mig idag som agnostiker”.