Kärlek och ljus – eller destruktiv sekt?

Sandra var del av en nyandlig grupp med fokus på andlig utveckling och det feminina. Det började som ett webbaserat program om kvinnokraft, populärt kallat ”divine feminine” inom New Age-kretsar, men skulle snart utvecklas till något helt annat.

Hur kommer det sig att du vill dela din historia?

Mycket för att jag vill att det ska komma ut och bli känt bland allmänheten hur även en sådan här rörelse med nyandlighet som fokus kan användas på destruktiva sätt, av empatistörda människor som vill utnyttja och vilseleda andra, för egen vinnings skull. Att det inte bara är fint och kärleksfullt med nyandliga strömningar, det kan vara dåligt även där, trots det positiva och till synes harmlösa budskapet.

Jag hade aldrig hört från någon, innan jag hamnade i rörelsen, att det kan bli sekteristiskt även inom nyandlighet, men nu önskar jag att jag fått höra att även när det handlar om guider, änglar eller att höja vibrationer på jorden – att sådant kan användas emot en och kan få en att göra saker man inte vill, eller ändra ens identitet för att passa någon annans önskningar.

Vill du beskriva rörelsen lite närmare?

Sektledaren kallar sig själv för en andlig ledare. Hon har en grupp av väldigt nära medlemmar, som i stort sett är som hennes slavar. De tar lån för hennes skull, fixar med hennes hus och allt möjligt som hon behöver och hon guidar dem till att lära ut samma budskap som hon sprider. ”Att dela sina gåvor”, som hon kallar det. Hon har olika webbaserade program där man får ljudfiler och övningar, saker att göra, en viss träning varje dag. Syftet är att komma närmare sin själ, för att kunna börja dela sina gåvor till andra, att höja jordens vibrationer in till den femte dimensionen, som hon ser det. Det handlar mycket om energier, dimensioner och att vara i tjänst för kärleken och Gud.

Hur kom det sig att du anslöt till gruppen?

För mig började det med att jag tog ett online-program om ”divine feminine”, som ledaren höll i. Då fanns ännu ingen grupp att ansluta sig till, utan bara en ledare som höll program där hon uppmanade oss att jobba på oss själva, älska oss själva och utveckla den feminina kraften och komma i kontakt med den inre gudinnan och sådana saker. Och ”att vara i tjänst med Gud”.

Usch så obehagligt det känns när jag pratar om det! utbrister Sandra och skrattar till. Det märks att hon kommit långt. Det är en trygg och lugn person jag möter. Men så har det inte alltid varit.

I början handlade det om att läka sina trauman och sår från barndomen, och att stötta varandra som systrar, som man kallade det. Till slut bildades en grupp och vi gick igenom denna ”utbildning” tillsammans under nio månader, via ett forum på Facebook. Sedan blev det ett fysiskt retreat också, där vi alla samlades. Där gjorde vi mer fysiska övningar, meditationer och något som ledaren kallade för energi-överföringar.

Man lyssnade på ledarens röst varje dag i princip, genom meditation, yoga och andra övningar. Först tyckte jag att allting var fantastiskt, jag gillar att utveckla mig själv och kände mig starkare som person.

Sedan så gick det vidare i program efter program, och till slut lanserades också en ”teacher training”. Ett par av oss ville bli lärare, vilket innebar att kunna lära ut det ledaren förmedlade. Och där någonstans blev det hela mycket mörkare. Det var en process som skedde gradvis. Från att ha känt uppskattning och närhet med de andra, en stark gemenskap som kändes fin och positiv, till att sugas in i något helt annat.

När vi startade vår teacher training så handlade det allt mer om negativitet, om mörka entiteter, att regelbundet spegla varandra och säga till så fort man upplevde att något inte var kärlek. Vi skulle ”kliva ut i tjänst”, som ledaren sa. Man skulle agera i kärlek hela tiden. Allting man skrev eller sa kunde hon säga inte var kärlek, att det inte var ok.

Och så hamnade vi allt djupare in i detta. Att vi hade mörka entiteter inom oss som skulle drivas bort genom olika tekniker, som att sitta och eld-andas hur länge som helst. Det var mobbning och utfrysning och enskilda personer blev ofta utpekade inför hela gruppen. Om man hade hade gjort något felaktigt så blev man tvungen att göra allt för att komma tillbaks och bli ren. Det handlade mycket om renhet och kärlek, ur ledarens perspektiv.

I början handlade det om kärlek, det feminina och kontakten med Gudinnan. Men sedan efterhand övergick det till att handla om ”Soulful Union”, föreningen mellan det maskulina och feminina och vara tjänst åt ”Moder Fader Gud”. Att höja sin egen och jordens vibration och vara i ”kärlekens tjänst”. Man skulle släppa egot och sin egen vilja och förenas med Guds vilja, förstå att Guds vilja var ens egen innersta längtan och själens Sanna vilja. Allt annat var att ”skapa själv”, vilket var något fult och mörkt.

Sandra berättar att ledaren med tiden skaffar sig ett par ”underhuggare” med särskild status, som leder gruppen praktiskt på olika vis.

Jag och min partner lärde känna ett annat par i den allra första gruppkonstellationen. Dessa två blev med tiden som ledarens närmsta och jag upplevde att dessa personer hade tydliga narcissistiska drag, precis som ledaren själv. Att de på ett sätt var en perfekt match för varandra, för att de skulle kunna göra allt det som sedan hände.

Hennes två underhuggare var de enda som fick vara riktgt nära henne och de var högre upp i hierarkin än alla vi andra. De fick höra att de hade sanning som gåva, de kunde då inte motsägas eller kritiseras av någon annan än ledaren. Så ledaren använde dessa personer till att kontrollera oss andra i gruppen. Ledaren var väldigt subtil och framstod nästan alltid som otroligt kärleksfull och tålmodig, medan underhuggarna var betydligt mer raka och elaka, men hade alltid stöd från ledaren som kunde få det de sa att framstå som en kärleksgåva.

De kunde säga sådant som att man skadade läran, ledaren, sina själar eller gruppen genom att ha orena energier eller att inte gå djupt nog in i sina sår och förstå det man gjorde fel. Ofta förstod man att de hade diskuterat detta med ledaren innan och fått veta av henne hur de skulle reagera mot oss. De kunde ringa oss och säga att vi skadade våra barn och behövde göra något. Detta något resulterade oftast i en session eller ännu ett program med ledaren. Allting maskerades som kärlek, att de bara ville ens bästa, men resulterade i att vi levde med ångest och skräck varje dag. Varje gång de ringde undrade man vad man nu hade gjort för hemskt. Vi levde i en enorm press och stress. Ekonomiskt var vi också otroligt pressade.

Kan du berätta mer om det ekonomiska upplägget?

Det kostade väldigt mycket att gå dessa program. Man kunde ibland betala en klumpsumma men oftast var det en månadsavgift som skulle betalas. Exempelvis 3333 kr, det var alltid dessa siffror… 5555 kr var det någon gång. Och det blev dyrare ju mer man ”fick tillbaks” sa hon, det skulle vara ”energibalans”, kallades det. Vi hade knappt råd att gå programmen, men det var tvunget, kändes det som. Dessutom skulle vi åka på en massa dyra utlandsresor och retreats.

Vi köpte hus och fick barn under den här perioden då vi var med i rörelsen. Vi var unga, rädda och lite vilsna nya föräldrar och detta utnyttjades för att få oss att fastna djupare i sekten. Vi fick höra allt vi inte gjorde bra (enligt dem) och de antydde ofta att vi borde sälja huset och använda pengarna till resande. Vilket vi gjorde till slut.

De var också hela tiden inne och petade i vår relation. Menade på att vi höll varandra tillbaka och utnyttjade varandra på olika sätt. I början kändes det som att de skapade problem i vår relation som sedan ledaren skulle hjälpa oss jobba på, men när vi fick vårt andra barn kändes det som att de ville få oss att göra slut. ”Nu får vi inte ut något mer från Sandra” – men de ville ha mannen jag var tillsammans med. Han var ju behjälplig på en massa olika sätt, renoverade och fixade mycket. Och deras plan lyckades, vi gjorde slut ett tag. Då höll de fast i honom, men slutade helt höra av sig till mig.

Just då hade jag två små barn och ingen inkomst… Jag hade varken tid, energi eller pengar att bidra med och idag är jag väldigt tacksam för det! För det var min väg ut. Idag är jag och min man fortfarande tillsammans och har ett fint liv ihop.

När du ser tillbaks, vad anser du var mest sekteristiskt?

Det var när ”sanningen” kunde ändras för att passa dem. Det fanns alltid något sätt att anpassa eller ändra på det som sades. ”Följ med på det här retreaten – detta är obligatoriskt om du vill med i nästa program”. Så kanske man inte kunde vara med den gången, men i nästa programomgång kunde ledaren säga; ”Det är Gudinnans vilja att dessa nya energier och koder förkroppsligas i denna tid och därför viktigt att så många som möjligt följer med på denna retreat, så därför öppnar vi retreaten igen”.

Dessutom att det var så mycket press och konstiga saker kring pengar hela tiden. Hon och hennes underhuggare lurade oss på jättemycket pengar, vi sålde vårt hus för att kunna åka på retreat och tvingades också ta dyra lån för att kunna fortsätta. Jag hade aldrig sålt huset om vi inte hela tiden hade blivit påverkade att sälja det, det kändes som att vi var tvungna att göra det. Hon kunde säga att vi måste rädda templet och därför var vi tvungna att ta lån. Det gjorde vi alla som medlemmar. Vi tog sms-lån och andra lån med jättehög ränta. Vi hade sådan enorm press på oss, fick ofta telefonsamtal om det, att vi skulle ta fler lån för gruppens räkning. Vi fick höra att vi skulle få tillbaks pengarna, att vi skulle ”ge allt”, att det var en tidsgräns att om vi inte gjorde det nu, så kommer jorden inte kunna kliva in i femte dimensionen på flera tusen år till. Så vi tog lån och betalade, men sedan fick vi inte tillbaka pengarna och budskapet ändrades hela tiden. ”Guiderna sade stopp”, ”vi måste vänta lite till” och sen fick vi höra att de lånade pengarna var ”gåvor som vi hade gett”.

Vad fick dig att till slut lämna?

Jag kände att jag hela tiden hamnade i underläge, att jag inte fick säga nej till någonting. När jag blev pressad på pengar och samtidigt precis skulle föda barn, då kändes det inte bra och jag förstod att detta inte var rätt för mig.

De sa att de jobbade med nya tidens barn, att barnen var det allra viktigaste, men jag kände mig helt övergiven när jag bodde ensam i en stuga på 21 kvm med två små barn och ingen kom förbi eller stöttade mig eller ens undrade hur jag mådde. Ingen hälsade på mina barn eller undrade hur de hade det. Bara pressade mig på mer pengar! Då kände jag att jag var på väg därifrån. ”Detta är inte kärlek för mig, detta är helt fel”, tänkte jag.

Samtidigt lämnade min partner gruppen och började dela med mig vad han kände. Han var den enda som någonsin varit lojal och hållit det han lovat, till skillnad från de andra i gruppen. Jag upplevde tusen gånger mer kärlek från honom och fick hans hjälp att se hur illa vi blivit behandlade. Det blev min väg ut därifrån.

Vad har gjort störst avtryck på dig sedan din tid i gruppen?

Hur andliga koncept används för manipulation, är det som gjort störst avtryck. Att vara i kärlekens tjänst, det är ju en sådan fin sak egentligen. Att det då finns någon annan som kan säga vad som är och inte är kärlek…

Ett annat begrepp som utnyttjades mycket var ”projektion”. De kunde ofta säga ”sluta projicera”, om man uttryckte något som inte kändes bra. Då kunde jag få höra att jag projicerade min ilska. Varje gång jag sade ifrån, så vändes det mot mig! ”Hämta hem dina projektioner, tack”! eller ”Jag tänker inte ta det här, det här är inte ok”. Men jag fick inte säga samma sak till ledaren och hennes närmsta.

Det var hela tiden den här manipulationen och det var egentligen det centrala. Varje gång jag kände något så var det inte sant och det var egentligen så de fick mig. Du kan aldrig lita på dig själv när du får höra gång på gång att dina tankar och känslor inte är sanna. Att dina tvivel är mörka entiteter som försöker få dig att vända dig från din själ. Jag kunde aldrig riktigt lita på mig själv, förrän jag kom ur gruppen.

Hela tiden skulle man gå ett steg djupare för att hitta ”kärnan”, som alltid varit något man själv gjort fel. Känslan det skapar är att man är så liten. Ändå är man alltid ute efter ledarens bekräftelse. Man letade efter deras leenden, nickar. Ser de glada ut eller inte när jag säger det här? Hur man letade efter bekräftelse hela tiden – och gjorde man bra ifrån sig kunde man må bra i sig själv i den stunden. Men stämde inte blicken, så fick man leta vidare efter de fel man gjorde.

Jag kände mig som ett skal som ständigt sökte efter deras bekräftelse, för man ville inte hamna på botten, mobbad och utfryst, vilket kunde hända. När folk hamnade där fick ibland gruppen bestämma om personen kunde vara kvar eller bli utesluten, för att vi skulle lyckas öppna någon energiportal eller liknande – det vi skulle göra för ögonblicket. Och då letade vi efter ledarens antydningar till vad vi skulle göra. Och vi lydde dessa antydningar. Man kunde plötsligt bli uthängd, anklagad och utesluten inför alla i gruppen. Det kunde hända människor medan vi var utomlands, folk som inte hade något eller som inte visste var de skulle ta vägen.

Om man hade hamnat i ett utsatt läge så att man tvingades lämna, så fick man sedan jobba hårt för att komma tillbaks, till exempel genom att rena sitt space och göra massa övningar, som eld-andning.

Jag bevittnade flera som hamnade där och de blev liksom som andra personer. I början var de livfulla och glada. Sen när de lyckats ta sig tillbaka handlade allt om att rena sig från mörker, jobba för ljuset och anpassa sig helt till gruppen. Tänka som ledaren och prata som ledaren. Helt tomma i blicken. Det var obehagligt att se!

Sedan när man jobbat sig tillbaka så ville man lyda exakt och bete sig perfekt, för att det inte skulle hända igen.

Eld-andning, vad var det för någonting?

Det fanns några olika tekniker. Eld-andning, då skulle man sitta och andas snabbt och röra mycket på magen. Sedan kunde man göra womb-andning också, en mer kraftfull typ av andning. Samtidigt skulle man fokusera på livmodern och yoni (vulva), för att man skulle ”öppna den portalen”, att kraften liksom sitter där. Ledaren menade att mycket av det emotionella lagras i livmodern, så för att läka sig själv skulle man komma i kontakt med ens känslor och även minnen från tidigare liv, och allt det blev tillgängligt genom att vara i kontakt med livmodern. På det sättet skapades en massa ”minnen”, som man egentligen inte hade. Konstruerade minnen som andra planterade.

Vad är den viktigaste lärdomen du tar du med dig efter tiden i gruppen?

Att lita på min egen kropp och mina känslor. De planterade in så mycket idéer och falska minnen, omformade och förvred allt man kände och tänkte. När allting kanske egentligen handlade om att man kände av hotet från ett fruktansvärt rovdjur, sektledaren. Det var ingen trygg plats. Så jag känner numera att alla andliga, fina principer kan användas av folk som utnyttjar och misshandlar. Och de finns på så många fler ställen än man kan ana!

Text: Matilda Hallgren