Det är med blandade känslor vi åker till Blekinge, jag och min väninna Marie Oliv, eller Mi, som hennes vänner kallar henne. Vi skall till Trosförsamlingen där jag var medlem under flera år. Jag har inte varit där på länge, och undrar hur det ska kännas att komma tillbaka. Blir det ett glatt återseende eller bara ett formellt välkomnande? Jag förväntar mig det senare, om man ens tar notis eller låtsas om mig. Som det brukar vara för den som har blivit utesluten.

Mi och jag hade mötts i en församling där vi båda två var aktiva. Vi blev vänner, men tappade bort varandra när hon skulle vidare ”i sin tjänst” som det kallades. Det vill säga, hon skulle förkunna på heltid. Jag försökte inte återknyta vänskapen, i synnerhet inte sedan jag blev utesluten. Övertygad som jag var om att hon var kvar, och antingen skulle fördöma mig eller försöka få mig att gå tillbaka. Men vi återfann varann  för ett år sedan och jag fick veta att hon också har lämnat Trosrörelsen och Livets Ord med sina många förgreningar.

Det är nog bara den som har varit inne i en sektgemenskap och sedan förlorat sina vänner när man lämnade, som kan förstå hur det känns att hitta tillbaka till någon man stod nära på den tiden. Man rörs på ett speciellt sätt, när ens återfunna vän ber om förlåtelse för att hon tog avstånd. Vi kunde inte låta bli att reflektera över att vi under vår tid i sekten inte hade trott att vi några år senare skulle sitta här och prata om vardagligheter, istället för att dela bibelord eller be. I vår rörelse rådde alkoholförbud, så vi hade definitivt inte haft i vår vildaste fantasi att kvällen dessutom skulle inbegripa en flaska vin! Det kändes onekligen bra att inte längre ha dåligt samvete för att jag vågade umgås på ett normalt sätt med mina vänner.

För att återgå till syftet med vår resa, vi skulle alltså på ett sektmöte. Ett seminarium öppet enbart för kvinnor, som har det tilltalande temat ”Woman, You are Precious – Kvinna, du är dyrbar!” Vi möts av en provisorisk incheckningsdisk där en kvinna i vår egen ålder tar betalt. Eftersom det inte är en vanlig gudstjänst, utan ett seminarium där det ingår frukost, så tar man ut en konferensavgift på 100:- i stället för den traditionella kollekten.

Man kan tycka vad man vill om avgiften, med tanke på att alla utom den tillresta kvinnliga förkunnaren engagerar sig ideellt, och att ett vanligt möte inte hade kostat något alls att besöka. Den frukost de flesta plockar till sig är värd ungefär ett par tior.

Som väntat är ingen särskilt välkomnande, men de flesta är inte heller direkt avvisande. Något negativt som uppstår är när ett par gamla vänner, som rimligtvis borde känna igen mig, ser lite illa till mods ut och tittar bort istället för att hälsa. Förutom detta, så hälsar en av Mis och mina gemensamma bekanta enbart på Mi och småpratar med henne. Han tittar lite avvaktande på mig, och jag kan inte avgöra om det beror på att han inte vill hälsa, eller om han inte känner igen mig. Jag bestämmer mig för att han av artighet antagligen hade frågat antingen mig eller Mi vem jag är, om han inte känt igen mig. Känner han igen Mi efter så pass många år, så känner han troligen igen mig, som han har träffat senare än henne. Men kanske känner mannen ett behov av att vara rättrogen och ignorera mig, han har ju gift in sig i en av de finare familjerna i församlingen.

Mötet börjar i vanlig Livets Ord-stil, med bön om att Gud skall välsigna mötet. En kvinna sätter sig vid ett elpiano och leder lovsånger. Alla ställer sig på uppmaning, och sjunger med i sånger som tydligen de flesta känner igen. Jag känner inte igen mer än nån enstaka av sångerna, eftersom jag inte har varit på den här sortens gudstjänster på länge. Vi står tysta, medan de flesta andra lyfter händerna och blundar medan de sjunger. Också detta i typisk Livets Ord-stil.

Kvinnan som ska undervisa tar till orda. Hon nämner att vi inte skall ägna vårt dyrbara liv åt att  påminna den som gör oss illa om hur vi känner oss, eller tala med andra om det. Det som gäller är att gå vidare. Hon jämför med Josef i Bibeln, som blev såld som slav till Egypten av sina bröder, men att han ändå inte höll det emot dem när han fick chansen. Jag känner en lite anklagande ton, när hon förmanar oss kvinnor att aldrig tala ut med någon om vår man eller någon annan bär sig dumt åt, eller ens påpeka det för den som har gjort oss något. Nej, vi bör istället ta itu med vår egen attityd, lära oss förlåta och gå vidare.

Hon talar om för oss att kvinnans uppgift är att uppmuntra och lyfta upp, i synnerhet sin man och familj. Kvinnans största rädsla brukar vara att bli lämnad av sin man eller familjen. Och det kommer hon att bli, om hon intar fel attityd.

Vi sägs känna igen vår attityd genom att vi, om vi har förlåtit, inte har något behov av att tala om för den som har gjort oss något, vad vi tyckte var fel, eller att prata med ”systrarna” om vad som har hänt. Min omedelbara tanke är att det ibland kan vara nödvändigt att reda ut vilka problem man upplever sig ha, eller att prata med antingen en utomstående eller en vän om saken. Inte att lägga locket på och tro att det är borta, för då kommer det förr eller senare en urladdning. Jag tänker också att de kvinnor finns, som inte ens vill ha någon man eller familj. Jag känner instinktivt att jag inte kan dela uppfattningen att jag aldrig skall höja rösten eller ens kunna diskutera, när någon begår oförrätter mot mig.

Vi inser att samma budskap som vi själva hörde för tio och tjugo år sedan, budskapet att kvinnan skall underordna sig, trummas in hos den nya generation som idag växer upp inom Trosrörelsen och dess förgreningar. Tonårstjejerna som är med på samlingen får lära sig att de inte har ett eget värde. Att det är viktigt att stå tillbaka. Vara en ödmjuk tjänarinna, vars uppgift är att uppmuntra och finnas till hands. Det gör ont i oss att veta att de här unga tjejerna inte får chansen att höra något annat, att de knappast får välja vilket budskap de vill höra eller att inte låta någon styra deras liv.

Vi märker att förkunnaren använder samma förföriska teknik som jag själv lärde mig på min bibelskola, när jag utbildades i predikokonst. Samma trix verkar fortfarande gå hem. Det är effektivt att höja eller sänka rösten vid rätt tillfällen, eller att be lovsångsledaren spela soft på sitt elpiano medan man nästan viskande för fram sina ”sanningar”. Allt för att skapa en förtätad stämning. Luften går närapå att skära med kniv, och alla upplever en närvaro av Gud… Det är är lätt att se igenom när man själv har lärt sig utnyttja samma teknik. Kanske kvinnan där framme inte gör det för att medvetet manipulera sina åhörare. Kanske hon tror, såväl som jag trodde, att hennes agerande verkligen manar fram den helige ande?

En förbönsstund tar vid, där alla som har känt igen sig i att inte kunna gå vidare och glömma bort vad man upplevt som oförrätter, uppmanas att komma fram för att bli välsignade. Det blir strax fullt framme vid podiet. Alla får en förbön och en kram av den karismatiska kvinnan. Några gråter under förbönen, tacksamma för att någon bryr sig om just deras bekymmer. Några ramlar, som man ibland gör under förböner i exempelvis Livets Ord. Allt detta ses som manifestation på den helige andes påverkan och att den som kom fram verkligen har blivit berörd av Gud. Många, säkert de flesta, som har kommit fram har gjort det i uppriktighet, för att de vill lämna ifrån sig sina negativa känslor. Men bearbeta oförrätter eller kränkningar gör man inte på det sättet. Det gör man genom att släppa upp saker till ytan en gång för alla. Genom att inte längre (för)ödmjuka sig själv! Kanske ta steg i livet som i församlingen skulle betraktas som upproriskhet, till exempel inse att alla inte är stöpta i samma mall med identiska behov.

Men förbönerna anses vara det enda som behövs. Vi har ju just blivit undervisade om att vi inte ska prata om om allt det negativa, vi skall vara tysta, ödmjuka oss. Lära oss att vår uppgift är att uppmuntra vår familj snarare än att ta hand om egna behov. Min övertygelse är snarare att vi, om vi inte först tar hand om oss själva, inte kan uppmuntra eller ta hand om nån annan. Jag reflekterar över att det väl står nånstans i Bibeln att alla är unika skapelser. Eller står det det, förresten? Jag börjar visst glömma vad det står i min Bibel…

När mötet är slut går jag och Mi vidare till småstadens pizzeria för att äta lunch. Mellan tuggorna samtalar vi om våra upplevelser av dagen. Vi känner en lätt irritation över att i stort sett inget har förändrats sedan vår tid. Över att man ständigt uppmanas att rannsaka sig själv, få förböner och ödmjuka sitt eget jag. Att man aldrig verkar anses nå fram till en tillräckligt ödmjuk ande, utan ständigt måste söka i sitt inre.

Jag tänker på att när man som predikant har all uppmärksamhet, då gör man det som förväntas. Som att använda den förmåga man har, för att skapa en stämning man vet att åhörarna vill uppleva. Jag vet också att det ger en känsla av makt, som både är berusande och skapar ett beroende. Man längtar efter att stå där framme igen, och igen. Längtar efter att få påverka sin publik, som så villigt flyter med i vad man än gör. Församlingsmedlemmarna har lärt sig att den som står längst fram alltid skall ha odelad uppmärksamhet och inte ifrågasättas. Och jag vet, av erfarenhet, att stämningen på ett sektmöte kan vara lika berusande för förkunnaren som för åhörarna, om än på olika plan.

Jag tänker på hemvägen att vår reaktion på seminariet hade kallats ”kritikens andemakt” om vi hade framfört den i församlingen. Kritik skulle ständigt tryckas ner. ”Öppna inte munnen för ofruktbart tal!” var ett uttryck vi ofta fick höra om vi ifrågasatte undervisningen.

När vi har kommit en bit på vägen hem, konstaterar Mi att de flesta seminariedeltagarna nu sitter på nästa möte. Vi undrar hur de hinner med ett så stort engagemang. Den här helgen är fullspäckad, ett möte på fredag kväll, på lördag ett kvinno- och ett mans-seminarium följt av ett kvällsmöte för alla, och två möten på söndag. Vi kör vidare längs motorvägen, och känner oss tacksamma över att inte längre ha dåligt samvete när vi missar mötena…

Text: Susanne Rundström